Mikaela & Helena Reklambyrå

Som man sår, får man skörda.

När agnarna ska skiljas från vetet handlar det ofta om vilka referenser man har. Jag tänker på hyllade stjärnskott som Svedmyras ”First Aid Kit” som sin ringa ålder till trots har lyssnat på Patty Smith under hela sin uppväxt. Vad har jag att komma med i en snarlik intervju? Smokie och Penny McLean – två namn som garanterat aldrig kommer att nämnas när Polarprisjuryn sammanträder.

Och den där trion med Kesoburkarna? Kunde man förutse att just det särintresset skulle leda till framgång? Eller kunde det lika gärna ha varit såna där plastband som man knöt fyrkantiga stänger av, eller snören man ”tog” av varandra och bildade mönster av fisknät, galgar och den festliga Lillfingergatan.  Kunde det lika gärna ha varit jag som stod där och sjöng stämsång med min kompis, medan vi ”tar” snöret från varandra, självklart i takt?

Och här få man lite grand välja strategi när det gäller uppfostran. Ska man uppmuntra sina barn att vandra den smala vägen, med Joni Mitchell, Folkets Bio och Tranströmer redan från späd ålder? Eller ska man ge efter för ännu en Hits for Kids och Extramaterialet till Twilights 7? Båda strategierna har sina för- och nackdelar.

I en experimentell fas i livet lät vi en av döttrarna lära sig latinska namn på blommor istället för svenska. Vi hade en teori om att det borde vara lika lätt att säga ”pyretrum” och ”anemone nemorosa” som prästkrage och vitsippa. Och när en fiskgjuse figurerade i en sagobok, satsade vi på det uttalet och undvek att säga pippi-fågel. I början funkade det bra.  Det plockades pyretrum så det stod härliga till och framförallt släktingar och andra med få ingångar i kändisvärlden hängde på och uppmuntrade. Men utanför den inre kretsen hade man svårt att hänga med. Dagispersonalen glömde ofta att lägga till ”farfara” när de plockade tussilago. Och när vår dotter la huvudet på sned när hon såg en fågel flyga över dagisgården och fundersamt konstaterade att ”kan det vara en fiskgjuse……?” ja då blev de nästan rädda.

Så vi fullföljde aldrig projektet. Vi gav upp och började acceptera ”sanningar” som ”Trädgårssmurfen är originalartist till sin låt på Smurfhits 7, inte Marcoolio.” Och visst, man ”krattar löv”, (även om man använder en räfsa…) Dock fanns det gränser även för vår nya lite mer tillåtande stil. Vi vägrade exempelvis låtsas att det bara finns två äppelsorter i världen; gröna och röda. Att O´boy är samma sak som choklad, gick vi heller inte med på. Och att man kan äta Semla när på året man vill – glöm det. Nåt jäkla hinder måste det även finnas på den breda vägen, tänkte vi.

Tack Fredrik!

Så här när man fått smälta att tiden när man med gott samvete kan utnyttja sista-minuten-resor och lågsäsongserbjudanden skjutits tio år framåt, börjar jag känna att jag är skyldig Reinfeldt ett stort tack. Mannen har ju gett mig det kosmetikabranschen förgäves försökt sälja i alla tider – en verksam föryngringskur! Från en dag till en annan har jag blivit tio år yngre. Förstår ni vad det här innebär? Plötsligt är jag up-and-coming igen! Jag kan bli påläggskalv! Jag har förflyttats från mitt-i-karriären till ”lovande löfte”! Med tio år längre till pensionen vädrar jag morgonluft. Nu jäklar ska jag satsa. Är det för sent att söka årets Kycklingstipendium?

Konsten att stanna i boxen.

Allt kan gå till överdrift; konsumtionen av nötter och frön, glädjen över att plocka svamp och behovet av att tänka utanför boxen. Ja, även det senare alltså.

Visst är det bra att gå sina egna vägar, se möjligheter där andra ser problem, tänka ”jag är inte i filmrullebranschen, jag är i… bildbranschen!” Men att i varje detalj leda uttrycket i bevis – å, det blir så jobbigt! Varför inte snäva till begreppen lite och säga att, ja – det kan vara kul att vara rund när andra är fyrkantiga, men ibland är det skönast för alla om man gör som man kommit överens om.

Ett typisk situation: träningspasset. Det vanliga träningspasset bygger på att det finns en ledare som tänkt igenom och lagt upp passet så att det ska ge ungefär det som vi som antecknat oss för detta vill ha. Ändå finns det påfallande ofta en eller annan som kör sitt eget race. Som bara gör armövningar, trots att vi andra gått över till mage. Som hämtar en matta och gör ryggövningar trots att vi andra övar sida. Som springer på plats när vi andra springer i cirkel. Men vad är det! Varför går sådana människor på gruppövningar överhuvudtaget? Man tycker möjligen att det vore jättelätt att INTE passa en tid, INTE lyssna till tveksamma låtval och INTE trängas med komiskt många andra. Men nej, man pressar sig för att hinna till ett pass, byter om i intimträngsel, svettas med andra – men hit men inte längre – jag följer min egen inre träningscoach minsann.

Samma personlighetstyp, skolad i think-outside-the-box-tänket, går lätt till överdrift även när det gäller att beställa lunch. För att förenkla och samtidigt snabba på processen för oss lunchgäster, har personalen laddat med sallader baserade på pasta, quinoa, matvete, dinkel och bulgur (grov och fin). Det finns sallader för veganer, vegetarianer, köttsugna och fiskälskare. Det finns för fettfobiker, nostalgiker, allergiker, GI-jägare, lökkänsliga och för folk som bara äter vitt kött. Ändå måste vår utanför-boxen-person be om en specialare. En med kamutvete. Kan man få en utan dinkel men med kamut? Svaret är förstås ja. Man kan få hälften hälften också. Och när det blir standard kan man få 25/75. Allt går ju. Bara det att det tar tio minuter längre tid. För oss alla.

Plocka ihop sin egen meny på McDonalds, be om att få köpa endast underdelen när det ingår en överdel, plocka russinen ur kakan och ta bort sista e-et ur ett namn som Beate. Jag säger varför? Är det inte att missbruka markerna utanför boxen.

Min dag.

En så konstig dröm: Jag sitter vid ett bord med fyra andra personer som känns bekanta men som jag inte kan placera. Det är Min Dag och jag har dukat med yoghurt, valnötter, fruktsallad och gott kaffe. Så börjar jag berätta. Om hur jag stegade rakt in på RMI Berghs trots att mina föräldrar tyckte att jag borde satsa på ”ett riktig jobb”. Hur jag var yngst i klassen (jag säger inte ”underbarn”, men det ligger i luften). Jag släpper några namn som Christina Knight och Per Aronsson och mitt bordssällskap nickar imponerat, väl medvetna om att deras dag, då allt fokus ska ligga på dem, snart kommer.

Menar du att du var med och tog fram We are Family-konceptet med alla kändisar? säger någon när vi kommit in på konkreta framträdanden. Ja, man fick ju kastas in i jobbet direkt, säger jag. Det var ju så det fungerade då. Det här var ju på den tiden det åts fredagslunch uppflugen från La Rochelle, berättar jag. Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på det och förlorar mig i detaljer om ostron som dött någonstans på flyget och kammusslor som budats upp med Ryska Posten. Det är ju länge sedan. Landet var uppdelat i en Brindforsdel och en övrig del. Aldrig möttes de två. En man med långskaftade handskar kom och vaskade silver ur mörkrummets framkallningsvätska. Göteborg fanns inte.

Vi sitter en stund och begrundar det jag sagt och jag ska precis be folk att samlas om en timme för att tillsammans brainstorma över en påhittad pitch, när någon klingar i sitt glas.

Personen i fråga reser sig och säger att jaa Helena, nu är det min tur.

Va? Redan?

Jag tänkte tolka en kund, som du har jobbat riktigt mycket med, fortsätter hon. Men den lika plötsliga som kristallklara visshet som kännetecknar just drömmar förstår jag att jag inte alls är med på ”Stjärnor på Slottet”, utan att jag sitter i ”Så mycket bättre”. Tjejen som nu har kameran riktad mot sig, ja hela bordets fokus, plockar upp bilder på en dansande björn i kedja och visar hur den får personifiera min uppdragsgivare på det mest nyskapande sätt. Hon visar den ena besynnerliga enheten efter den andra och alla runt bordet är med på noterna, applåderar, skrattar och ser närmast nyfrälsta ut.

Men va f… Vad hände? Hur blev det så här? Det var ju min…

Efter det bejublade framträdandet ligger det förväntan i luften och jag känner att stunden trots allt kräver att jag torkar en inbillad tår medan jag med framsträckta händer reser mig och går mot min tolkare för att krama henne. Jag bedyrar att jag känner mig djupt hedrad, något jag sedan upprepar i kameran i en direktintervju efteråt. Gud vad bra det var, säger jag och lägger till nåt om att vi nog kommer att umgås i framtiden, kanske göra nåt projekt ihop. Det sista jag minns är att den dansande björnen seglar upp på någon slags topplista över svenska folkets mest nedladdade reklamfilmer.

Sen vaknar jag. Och ja, lite trött är jag idag. Det måste jag erkänna.

Mera kött?

Det går en våg av nytänkande över Svenska skolmatsalar. Eller våg och våg. Det krusar sig lite. Det är den köttfria måndagen, ibland fritt tolkad till en köttfri dag rätt och slätt, som rört upp känslor, för här ska man minsann inte komma och komma. Upprörda röster talar om ”pekpinnar”. Om att skolan inte ska lägga sig i vad barn äter och tänk om de nu inte äter någonting alls!

Ja tänk om de inte äter någonting alls. Men vad är det med folk! Har de långtråkigt eller? För i så fall kan jag här och nu ge en hel del annat att uppröras över, utan att lämna matsalen (och därmed ta itu med skolans verkliga problem). Varje dag det inte serveras fisk tex. Upprör er över det. Hetsa upp er över torsdagar utan baljväxter, över kycklingfria onsdagar, ägg- och kesofria tisdagar. Det finns väl inte ett protein som serverats varje dag historiskt sett, så varför just kött? Och om nu köttet är ett så engagerande ämne. Upprör er över nåt som verkligen är tveksamt i så fall: köttfria köttsoppor tex, anmärkningsvärt köttfria köttbullar och korv som bara sett kött på bild.

Och när jag ändå håller på: sedan när är ”pekpinnen” ett rött skynke i skolsammanhang? Är den inte rätt så bra att ha när man till exempel vill att även de som sitter längst bak i rummet, med svaga ögon och bristfälligt intresse ska hänga med på kartan och se var nya och gamla landgränser går? Jag bara undrar.

Det går undan nu.

Känner ni accelerationen? Rapporterna från LinkedIn kommer oftare och oftare – Patrik Hemtrud Seniorkonsult & Owner & Partner & Excecutive ”found people they already knew on LinkedIn ”, Karin Mangstridsson har ett kontaktnät jag ”bör ta del av” och ”See Bengt Tordén´s 894 connections”.

Samtidigt, på en helt annan plats i verkligheten nämligen under diskbänken, fylls påsen med ”praktiska påsar” av allt fler udda exemplar. Det är ytterpåsen från surdegsbageriet – för genomskinlig för att kasta privata sopor i. Den blanka, tjocka påsen med handtag i tyg – för liten för i princip allt. Den långsmala påsen utan kortsidor – för trång för det mesta. Och påsen som avslöjar att jag handlat på ett lågstatusetablissemang – för ful för mitt eget bästa.

Det här är vardagen för en människa mitt i den komplicerade samtiden.

Klädhögen i sovrummet växer som en levande organism. Där ligger julaftonplagget – för rent för att tvättas men för jobbigt att hängas in. Underställen från skridskoturen – som inte har någon given plats i garderoben. Reafynden – som måste användas för att försvara sin existens. Och allt som borde skakas och vädras och vändas rätt och sorteras in.

Replymailet som plingar till i iphonen och döljer ytterligare 8 olästa mail i samma tråd. Medlemsmailet från varuhuset som jag kan få se lite bättre om jag klickar ”här”.

På alla de här problemen finns det egentligen bara en lösning. Den är given och den ligger helt i linje med reningsmånaden januaris motto: Kasta.

Så där ja. Nu börjar vi om.

I en oklar tidzon.

Jag brukar borda flygplan med ambitionen att tas för en amerikansk kändis. Dock faller det ganska omgående på att amerikanska kändisar sällan har benägenhet för torr hy. (Och torrare ska den bli vartefter resan framskrider.) Ej heller påverkas amerikanska kändisar nämnvärt av den flygplansstatiska elektriciteten – vilket jag gör desto mer. Skulle man ändå få kändiskänning när jag tränger mig fram i flygplansgången tar jag slutgiltigt död på den illusionen när jag girigt tackar ja till allt som är gratis och ingår i resan. Det finns inte en majonnäsbaserad sallad, inte en marängtoppad vaniljmousse eller hörlur jag inte provar. Pepparn, hållbarhetsmjölken, våtservetten – allt ska undersökas med den giriga nyfikenhet en amerikansk kändis inte haft sedan spädbarnsben.
Avslöjad, bortglömt, torr, mätt och elektrisk lämnas jag så åt mitt öde tills flygplansnatten sänker sig över kabinen.
”Tveka inte att kontakta personalen om ni undrar över något”, meddelar flygvärdinnan generöst innan hon och hennes crew drar sig tillbaka till de där delarna av planet där det pyser och ångar och där alla skåp även är lådor med mängder av beslag. Och visst undrar jag:
Var fick tjejen framför mig sin necessär ifrån, tex? Tog killarna i mitten den lediga raden, bara sådär!? Måste han gå och kissa? Varifrån kommer alla hennes filtar?  Kunde man få vegetariskt? Hur bred kan man vara och ändå få plats i en flygstol? Är det här verkligen ett par fungerande hörlurar? När blev kabinväskan lika stor som en amerikatrunk? Vems skor är det här? Har den här filmen någonsin visats för betalande publik? Ska han upp nu igen!? Vem köper bling-blinget i duty-free-broschyren? Och är det bara jag som liksom torrsnyter mig i den brännheta frottetvättlappen, när den nådigast delas ut till passagerarna?
Så, ungefär, ser min frågelista ut.

Många känner sig kallade…

Man behöver inte ha figurerat i många musikaliska sammanhang för att, när det börjar dra ihop sig till jul, känna sig manad att ge sig på en julsång. Kanske är det för att det inte är så svårt, kanske är det för att mänskligheten borde vara förlåtande i juletid. Men redan där är första felet gjort, för jo: det är svårt att sjunga julsånger. Och jo: det finns gränser även för hjärtan fyllda till bredden av julefrid.

Medan jag griljerar, rimmar och pyntar hör jag julmusiken i stereo. Dels från den lilla radion i köket. Dels från dotterns rum i andra änden av lägenheten. Och de frågor jag främst ställer mig är: Hur många toner i ”All I want for Christmas” kan man waila på innan det blir en helt annan sång? Är det verkligen Lotta Engberg som ska sjunga ”Last Christmas”? Har Christer Sjögren sjungit in sin variant på alla existerande julsånger? Är EMD ett pojkband eller ett lussetåg? Är det ok att sjunga ”White Christmas” på svenska så sävligt att man tror att sångerskan verkligen drömmer? Har Peter Jöback sjungit in de julsånger Christer Sjögren glömde? Kan man göra en rockabillyversion av varenda julsång? Står det alltid en ny generation redo för Adolfson & Falks ”Mer jul!” Och kanske viktigast av allt: Vem knäckte raden ”I wish it could be Christmas every day?” En febersjuk?

Medan det gillas på fb…

När det gäller underhållning undrar jag främst två saker: vad är det som är så roligt med otrevliga människor? Och vad får vuxna att frivilligt utsätta sig för dem framför kameran? Arga snickare, elaka kockar, överlägsna inredare och taskiga frågesportsledare – räcker det inte snart?

Nej, säger cynikern i mig, det finns fortfarande ett par spännande programidéer kvar att utforska: Det riktigt förnedrande tv-programmet om hygien och kroppsvård, tex. ”Äntligen ren”, ”Arga hudterapeuten” eller ”Du är vad du luktar.”

Jag ser framför mig fyra vuxna människor med olika bakgrund som vaskats fram bland 1000-tals sökande. Det är singelkvinnan med torr hud och självsprickor. Den medelålders brandmannen som svettas mer än vad hans kollegor står ut med. (Kanske rent av anmäld av dem – här är högt i tak för publik förnedring.) Fembarnsmamman som envisas med att ha långt hår. Och ljudteknikern som slarvar med tandhygienen.

Det här gänget kommer vi sakta att lära känna antingen vi vill det eller ej. Vi får följa med fembarnsmamman till Björn Axéns efterträdare där hon tvingas höra frisören skälla ut henne innan han nådigast klipper henne i en frisyr som Alexander Bard bestämmer.

Singelkvinnan kommer att få skriva meningen ”torr hud är inte en åkomma, det är ett uppdrag” i skrivstil med en tub Idomin tio gånger. (Här kan det komma in ett inslag om att hon har dyslexi också.) Brandmannen får lukta på diverse äckliga dofter och sedan gradvis förstå att han är en av dem. Och ljudteknikern får följa med till en tandhygienist som kommer att skrapa loss en tesked onämnbara substanser som ljudteknikern sedan kommer att få titta på, förfasa sig över och jämföra med en tesked wasabi.

Det här, mina vänner, är vad vi har att se fram emot i tv-soffan om kvällarna framöver.  Tätt följd av en säsong av ”Rabiate Trädgårdsmästaren”, ”Folkilskna Mattanter” och ”Rasande Psykoterapeuter.” Det har bara börjat.

På nattygsbordet.

Det är den där boken som tagit min tid. En tjock, lite fuktskadad pocket med liten text på oblekt papper. Den är skriven av en för mig och (det är jag säker på) större delen av mänskligheten okänd kines och den har inte kommit igång fastän jag läst närmare hälften av den. Eller också har den kommit igång, vad vet jag? Jag kanske just nu befinner mig i bokens klimax? Det kanske inte blir bättre än så här?

Vara hur det vill med det, problemet är att jag inte kan sluta läsa. Jag fick boktipset och faktiskt boken av en god vän som aldrig hör av sig. Jag kommer inte att möta henne i brådrasket och när jag väl gör det kommer hon inte att fråga vad jag tyckte om boken. Och skulle hon mot förmodan fråga kommer hon inte att bli besviken över att jag är tveksam till den. Så vad är det då som driver mig till att kväll efter kväll läsa några sidor i boken där ingenting händer?

Ibland skumläser jag. Låter blicken rassla över alla bokstäver utan att besvära hjärnan med att ta in vad den ser. Jag har kommit på mig med att bläddra två sidor i taget vid ett par tillfällen. Jag hänger med ändå. Det hela har tagit steget från en läsupplevelse till en meditativ övning där det roligaste är att slå ihop boken och se hur bokmärket flyttats så att det snart är färre sidor kvar än avverkade. Ge mig ytterligare ett par veckor och jag kommer att ha bläddrat igenom hela boken.

Det är lite som att lösa korsord med hjälp av facit. Fuska när man lägger patiens. Varför?

Rummet som icke är.

Frågar man Ernst ska hallen göra besökaren nyfiken på resten av hemmet och lockande leda vidare. Frågar man mig är det precis tvärt om. Hallens ska framförallt förbereda de boende på att gå ut. In kommer man nog alltid.

Så hur gör man?

Öppnar man hallens garderob rasar en hel familjs säsongsberoende skor över en. Det är en obruten storlekssvit av praktiska vinterkängor för fula för att användas, fyra par skridskopjäxor, lika många skidpjäxor, hockeyrör, tre par för små gummistövlar, två par boots som aldrig varit lagom, ett par klibbiga curlingkängor och en påse blandade sandaler och badtofflor.

Och klockan går.

På galgarna hänger tveksamma mockafynd från Myrorna under dunjackor som kanske kan behövas om man blir bjuden upp till Ishotellet och sovsäckarna är slut. Kappor som var snygga på 1900-talet trängs med regnställ som eventuellt skulle kunna vara lagom för småkusinerna i Lund och diverse huvor utan jacka samsas med fula cykelhjälmar och en och annan hockeyhjälm.

Och klockan går.

När temperaturen visar vante, hittar man (när man med möda petat upp den överfulla vantlådan, som liksom låst sig av det inneboende övertrycket) sex par trasiga handskar, tre hela men omaka dito, två par håliga tumvantar, fem udda fingervantar, två par antika långskaftade bröllopshandskar och förvånande nog även ett par bilhandskar.

Och klockan går.

Den lika sprängfyllda lådan för halsdukar överraskar med fem blommiga franssjalar, fyra starkt randiga av barn stickade tarmar, en skotskrutig herrhalsduk från kriget, fyra hårt vikta snusnäsdukar, några obekanta glömda-av-gäst-halsdukar, en kubikmeter odefinierat material som var snyggt innan det blev fult och en marsipanrosa pashminasjal.

Och klockan går.

Kommer man igenom de här olika ”cellerna” innan tiden är ute hamnar man till slut framför spegeln. Jag vill inte närmare gå in på vad som väntar där, men jag kan säga så mycket som att ljuset kommer uppifrån och kastar skuggor som kräver en både stark och självsäker person för att ta sig ut.

Enligt mitt tycke är vi inte ända framme med vår hall. Man vill liksom helst stanna inne. Så Ernst – har vi lyckats tycker du?

Mål i mun.

Som den Vasastadsbo jag nu en gång är, stod jag härom dagen i Cajsa Wargs butik och pratade korv. Det var fjälster hit och kötthalt dit och framför allt var det provsmakning och vederbörlig hyllning till korvmakaren och hans, ja, korv. Att det var gott var det ingen tvekan om så köpet var i princip självklart. Men vad skulle man bjuda till?

Korvmakaren började berätta vad han tyckte skulle passa bra (han hade ju trots allt en 15-årig bana som kock bakom sig). Men just när han kommit till förslagets kärna händer det något i leden, närmare bestämt i kvinnan bredvid mig. Hon liksom exploderar. Hon är motsatsen till idel öra. Hon är idel mun, idel goda råd och tips, för vem vet – hon kanske själv har stekt en korv en gång och det har ju ingen annan i hela butiken gjort, någonsin!

Så kvinnan avbryter den inspirerande kocken för att dela med sig av sina egna rotfruktstips. Hon säger saker som ”det skulle ju kunna vara jättegott med bara en massa rotgrönsaker och bara lite vitlök och flingsalt till det här.” Och hon avbryter sig själv genom att låtsasfråga ”Men hur tycker du man ska göra med ugnstemperaturen, FÖR JAG BRUKAR tycka att det blir bäst om man kör på riktigt låg värme till en början och sedan bla bla bla bla bla.)

Som om inte detta räcker, hetsäter hon smakbitar medan hon talar. Hon upplyser kocken och oss andra om att hon gillar ”den här sorten” jättemycket, men att ”den här var nog bäst ändå” och ”kan man köpa dom här alltså?”.

Kocken försöker artigt bryta igenom ljudmattan, men det är som förgjort. Kvinnan har bara naggat lite i kanten av sitt förråd av kunskaper i ämnet ”mat jag lagat och kryddningar jag rekommenderar”.

Det är när hon går in på hur konsistensen på en stekt korv skiljer sig från en rå, som vi andra får nog. Det är då vi stillsamt lägger tillbaka våra förpackningar och drar oss baklänges mot kassorna, lämnandes korvmakaren och hans stalker åt sitt öde.

Det sista jag hör är någonting om ”den härliga mättnadskänsla som infinner sig efter en rejäl korv.”

Sedan blir det räkor till middag hos oss.

Frihet?

Systemet vill ägna sig åt ”hemkört” och alla bekväma vinvänner jublar. Men, förlåt en konspiratoriskt lagd person, är det verkligen service det handlar om?

Nu räcker det alltså inte med att visa leg. Nu ska staten komma hem och godkänna både dig och din bostad innan köpet kan gå i lås. Det blir till att sortera skorna, hålla barnen på gott humör och strama upp sig i största allmänhet innan man öppnar dörren hädanefter. Se systembudet fara med blicken över hallen, stryka med fingret över det damm som samlats på elementet och anteckna i blocket innan han tveksamt lämnar över leveransen. ”Ska det verkligen has två flaskor vitt här? Skulle det inte prioriteras rengöringsmedel istället? Och vad är det som luktar? Beuf?! Och Sauvignon Blanc?! Det blir rapport på det här.”

Plötsligt en dag ser man ett vitt kryss i krita på ytterdörren. Den klirrande hisslasten stannar inte längre vid ditt våningsplan, grannarna undviker ögonkontakt och linjen till systembeställningen är spärrad.  Vad var det för fel med att köpa vin lite här och där på stan istället, tänker man. På ett välsorterat ställe där man kan slinka in när behov uppstår, småprata med en expert på behörigt avstånd över disk. Inspireras av prydligt uppställda flaskor längs väggarna. Välja, vrida, ångra sig, tänka nytt… Men då, mina lata damer och herrar, kan det vara försent. Då har Systembolaget stängt och jobbar bara med hemkörning. Sanna mina ord.

Carpe Diem

Det har pratats en del om anonyma kommentarer, missvisande löpsedlar och bristfällig journalistik den senaste tiden. Tur då att det finns en nyhetsgenre som helt och fullt ägnar sig åt positiva tongångar: På-nya-poster-journalistiken.

I på-nya-poster-journalistikens värld lyser alltid solen och varje nyanställd är en önskestjärna, ett sällsynt fynd. Det här är världen där den ena artikeln överträffar den andra i superlativer och sannsagor. Här lockas det över ”dreamteam”, görs ”superförvärv” och ”toppas lag”. Det ”uppstår äntligen en möjlighet att knyta någon till sig”, has ”haft ögonen på någon en längre tid” och ”stärks upp” med ”topptalanger”, ”stjärnskott” och ”golden boys”.

I på-nya-poster-journalistiken råder ständig högkonjunktur och det mesta är ännu ogjort och möjligt. Här får de älskande varandra till slut hur omaka de än kan verka. Här är 1 + 1 alltid 3 och varje situation en självklar win-win. Framgångsförvissade leenden och armarna om varandras axlar signalerar lukrativ personkemi. Det är här och nu det händer. Eller i alla fall vänder.

På-nya-poster-journalistiken är yrkeskårens svar på feel-good-filmen. Och varför inte? Carpe diem – i morgon är det vardag igen.

Att heta Helsing Mork.

Rött vin till fisken, en plötslig faiblesse för På Spåret, skateboardhjälm som cykelhjälm – man är sällan först med saker. Man tror man är på nåt. Man tror man tänker annorlunda, men inte. Journalisten som frågar komikern om man kan ”skämta om allt”. Copywritern som skriver att ”skönhet kommer utifrån”. Politikern som gillar rock eller dansband. Jag är ledsen, men de flesta av oss är tvåa på bollen hela tiden. Eller trea, tjugosjua, niohundrasextioåtta.

Så ock alla som säger ”Helsingborg?!” när jag presenterar mig. Och när då detta lilla missförstånd ska redas ut, så brukar jag skrattande säga att ”jaa, det skulle man kunna tro…” Och då säger den som nyss skämtat till det att ”Bättre det än Helsingör.” Och då skrattar jag igen, fast egentligen tycker jag inte att skillnaden är sådär helstor. Uppmuntrad att fortsätta berättar då med stor sannolikhet den andra att han eller hon har en kompis som heter Margrete Lund eller nåt. Och nån annan hänger på och säger att om Carina Bergs man hette Flemming skulle det vara kul. Vid det laget är det troligt att jag fortsätter med ”tänk om de fick en dotter och döpte henne till Marie”. Och då kontrar nån förmodligen med att om lille Sölve hade en legoborg så skulle det ju vara Sölves borg. Och sporrat av detta lågvattenmärke  säger jag nu något ansträngt i stil med om man hette Mal och var mö skulle det ju vara lite tokigt. Eller: tänk på alla som heter Theofil och äter det till frukost.

Ja, så där hålls det på. Den ena unika associationstråden efter den andra, varje gång jag säger mitt namn. Och visst är det kul. Jättekul. Men det är ju inte första gången direkt.

Att göra rätt för sig.

Hur många metallock till engångslinser måste man återvinna för att kompensera en resa till Istanbul? Med flyg. Jag samlar två om dagen i en liten skål i badrumsfönstret. De små behållarna i hårdplast vari linserna vilar under sina metallock, lägger jag i en annan skål. Båda skålarna är inköpta i Turkiet och med facit i hand undrar jag om investeringen var miljömässigt motiverad ens om jag gör det här varje dag under resten av mitt liv. Och blir gammal.

Varje söndag tömmer jag skålarna under en liten ceremoni där jag med tätt sammanpressade ben liksom gungar mig fram till balkongen där lådor för metallskrot och hårdplast står. Jag sköljer sedan skålarna under rinnande varmt vatten, och torkar av dem med en handduk som jag förr eller senare måste tvätta och hänga så att den torkar av värmen från det värmeslingförsedda golvet.

När lådan på balkonen är full, tar jag den på en tur i bil till återvinningsberget Vanadis. Där köar jag med motorn på tills jag kommer fram till återvinningens Mekka, där containern för metallskrot (Kaba) står och väntar.

Men var ska hårdplasten återvinnas? Jag frågar en av killarna på ”golvet”.

”Släng dom i brännbart”, säger han. Släng dom i brännbart? Men va f…!

Har jag samlat småplast dagligen i ett år för att mitt strå till miljöförbättringsstacken ska hamna bland kaffesump, hundlatrin, dialyspåsar och kattsand! Så inte jag har!

Jag känner mig sårad, lurad och kränkt till den grad att jag vägrar att lämna ifrån mig mina behållare.

”Du”, säger jag och pekar på hans brandgula fleecetröja. ”Du, det är såna som jag som gör att såna som du har nåt att ha på sig! Så nu skärper du dig och trollar fram en behållare för hårdplast illa kvickt!”

Nä, jag skojar. Jag säger inte så. Jag slänger min samlade plast i containern för brännbart. Så det är lite därför jag undrar: Hur många metallock till engångslinser måste man återvinna för att kompensera en resa till Istanbul?

Fisktricket.

Glöm barkillen, skidguiden och den trötte dörrvakten. Bästa stället för en flirt är otvivelaktigt fiskdisken.
Ingen kan som fiskförsäljaren önska glad lunch, smaklig måltid och trevlig helg lika fylld av undertoner. Ingen kan säga ”sötvattensfisk” och ”krokfångad” så mångbottnat som en man med ena handen runt en gädda och andra kring filékniven. ”Blir det bra så…?” frågar han och bjuder på en extra dillkvist. ”Ska det inte vara lite skaldjur också? Krabban är fullmatad. ”
Det spelar faktiskt ingen roll vart man går. Gammal som ung, traditionell som nyetablerad – det sitter i det fjälliga förklädet. Fiskkillen behärskar till fulländning den ädla konsten att flirta med en kontorsarbetande mor, samtidigt som han ropar dagspriset på skädda till kollegan, slår in en fiskstjärt i vaxat papper och förklarar att ”Du gör egentligen ingenting med den här. Du slänger bara in den i ugnen med lite kryddor så sköter den sig själv sen.”
”Sejen är finfin” försäkrar han och letar upp en riktigt präktig bit under den där som låg överst. ”Vill du att jag byxar den?”
Om man vill! Och innan man vet ordet av har man kompletterat med både spindelkrabba och flodkräftor när det egentligen var lax man skulle ha.

Botten upp!

Jag säger bara det – Di Weekend. Så mycket matnyttig läsning. Framför allt om vin. Sommarens artikelserie om vinets vett och etikett var lite av en ögonöppnare för mig måste jag erkänna. Jag är inte riktigt densamma före och efter den läsningen.

För er som haft annat för er kan jag berätta att Anders Röttorp i del fyra går på djupet i ämnet förvaring av öppnade flaskor innehållande alkoholhaltiga drycker.
Visst, jag vet att man inte ska spara vin för länge. Men Röttorp och jag har inte bara olika kunskaper om vin, vi har också helt olika uppfattningar om tid.
“En sedan flera timmar öppnad flaska som du då och då hällt ur är förbrukad,” som han väljer att uttrycka saken.

Rent konkret torde detta innebära att den där vuxet öppnade rödvinsflaskan i köket, den som ska förgylla din onsdagspasta fast den öppnades i lördags, är lite av en hälsorisk. Inte för att alkohol kan skada din hälsa, utanför att en öppnad flaska alkohol förstörs redan efter några timmar. Även om du korkat igen eller till och med vakuumpumpat den.

Och det blir värre. Röttorp berättar att en del starkviner tål att stå öppnade utan särskilda arrangemang under någon dag och att Vintage Port i hans tycke är “riktigt bra” i upp till två dygn efter dekantering.
Sittandes på landet vid tillfället i fråga, kan jag inte kontrollera saken. Men jag tror, ja jag är nästan säker på att jag har en flaska portvin hemma som det druckits ur flera jular i rad nu. Alltså samma flaska. Har vi druckit fläckborttagningsmedel till osten? Bjöd vi släkten på terpentin? Och – ska jag ”vaska” resten nu?
Röttorp själv inser problematiken och har löst det genom hemtappning. Små urinprover fyllda med årgångsviner och sherry. Tappade, tillslutna och etiketterade så fort moderflaskan öppnats. Hur naturligt som helst.

Själv lutar jag mer åt att regelmässigt hyfsa glaset och på så sätt dricka mig fri från problemet. Men det är något med den formuleringen som inte känns klockrent.

Kulinariska tveksamheter i Sommarsverige.

Även huvudstaden slappnar av på sommaren. Pizzeria Ciao Ciao låter helt rätt sina bagare gå på semester i juli, men ersätter dem kanske inte lika rätt med bibliotekarier, systemvetare och andra helt utan känsla för sysslan. En trogen gäst som jag själv vet att Daniela är den enda pizza som inte innehåller mozzarella utan fetaost. Den innehåller dessutom rejält med röd kryddig pesto. Det är det jag uppskattar hos den här speciella rätten. Det är alltså inte för att jag i smyg vill ha mozzarella och blek tomatsås som jag beställer den. Så jag ifrågasätter resultatet framför mig.

”Vi har tomatsås och mozzarella på alla våra pizzor,” säger servitören.

”Nej,” säger jag.

”Alla pizzabagare har sin personliga touch,” säger servitören.

”Nej,” säger jag.

”Det här är samma kille som vi alltid har,” säger servitören.

”Det har jag svårt att tro,” säger jag. ”Det här är första gången i mitt liv jag har behövt salta på en pizza. Och det här trådiga är inte fetaost.”

Nästa besvikelse står strömmingsståndet på Stora torget i Norrtälje för. ”Stekt Strömming på knäckemacka” kan inte gå fel, tänker man. Men att det kan. Man borde vända redan när det visar sig att strömmingen är från Västkusten. ”Västkusten!” utbrister jag. ”Då är det ju sill!” Att den smäckra strömmingen blir en fet sill någonstans vid Blekinge är en kunskap man verkligen borde kunna kräva av en strömmingsförsäljare i Roslagen. Men här står nu en man i Vegamössa och säljer sill under falskt namn utan att skämmas det minsta. Och resultatet blir därefter. Strömmingsmackan visar sig vara en prefabricerad formpressad upptinad och stekbordspressad panerad sill, snarare kokt än stekt. Dessutom är den pimpad med räksallad. Det är oätligt och väldigt sorgligt.

Sist men inte minst bör man undvika Wärdshuset Tuppen i Herrbeta. Kort kan man sammanfatta besöket här med att hela behållningen ligger i ortsnamnet. Herrbeta. Resten är en närmast upprivande besvikelse. Googlar man på restaurangen i fråga ser man att Tuppen sökte tre restaurangbiträden 2008. Det gör de i allra högsta grad fortfarande. Man sökte efter någon som var serviceinriktad, stresstålig, hade ett vårdat yttre och trivdes med kundkontakt. Körkort och bil var också ett måste. Jag vet inte, men kanske ska man den här gången lägga till ”matlagningskunnig” eller åtminstone ”matlagningsroad” i kravspecen. Ett litet tips bara, från en som hellre äter upp inredningen i bilen än beställer en ägg- och ansjovismacka där igen.

Avslutningsfraser.

Jag förstår hur det är tänkt. Man vill låta trevlig och personlig även i de mest tidspressade situationer och så har man kommit på att man spar in ett par sekunder varje gång man avslutar sitt mail med en permanent avslutningsfras istället för att formulera en ny varje gång.

Och visst, avslutningar kräver lite tankeverksamhet. Är jag ”med vänlig hälsning” med den här personen? Känns det rätt med ”kram”? Kan jag nöja mig med ett ”h” eller är det snålt?

Det här är frågor många av oss ställer oss varje dag. Men en del har alltså rationaliserat bort det här momentet och kör stenhårt med samma avslutningsfras vad som än står i brevet i övrigt. Inte sällan med ganska tveksamt resultat.

Ni förstår vart jag vill komma?

Alla mail kan inte avslutas på samma sätt. Bör inte avslutas på samma sätt. Det känns… ansträngt när ett ganska kritiskt mail avslutas med ”Allt gott!”, ”Ha det bäst!” eller ”Köpglada hälsningar.” Det klingar falskt när fakturor, avgifter och annat trist bifogas till ett mail som avslutas ”Lev väl!” eller ”Må sommarsolen lysa på dig!”

Jag efterlyser en skärpning på den här punkten. Avsluta tråkiga budskap med för situationen passande formell, knapphändig, möjligen ångerfylld hälsning. Avsluta glada meddelanden med personlig snits och rara tillrop.  Eller nöj er med ett ”/”.

Ömsesidig respekt!

Blir utskälld av en överviktig man när jag cyklar ett par meter på en trottoar. Utskälld på det där bittra, återhållsamma, fega sättet: några sötsura ord till min rygg precis när jag passerat. Eftersom jag cyklar samma metrar på samma trottoar varje dag, är jag van. Det hände ännu oftare förr. Sedan jag börjat använda hjälm, sakta ner till den minimifart som krävs för att cykeln över huvudtaget ska hålla sig upprätt och dessutom anlägga ett blitt, nästan fåraktigt leende när jag färdas den här sträckan, har kommentarerna blivit färre. Men ibland kommer de alltså fortfarande.

Hela vägen till jobbet analyserar jag det hela. Vad är det för fel på personer som måste poängtera fel och hävda sin rätt, fastän inget har hänt? Njuter de av att må dåligt?

Jag försöker säga till mig själv att det handlar om den här mannens tillkortakommanden i livet. Han fick aldrig någon egen cykel som barn. Nu bor han långt utanför stan och måste åka pendeltåg. Han kan ha drabbats hårt av vinterns förseningar. Han hamnar ofta snett under andra passagerare som ätit kål och purjolök dagen innan.

Men sen tänker jag att det är väl typiskt att jag ska behöva ta ansvar för hans beteende. Han kan väl bjuda till lite själv. Jag har väl också haft en taskig barndom. Det är ju för att jag aldrig fick ställa ett enda glas på Josef Frankbordet utan glasunderlägg, eftersom det var så känsligt, som jag lite provocerande måste cykla på trottoarerna nu. Lev dig in lite, människa! Vi har alla våra ok.

Kassatjänst.

Det finns två saker som förenar kassaexpediter i vårt land – den utvecklade simultanförmågan och det onaturliga intresset för schemalagda raster. Det som gör det hela extra fascinerande för mig som kund, är att dessa två egenskaper hänger ihop. En vanlig kassasituation på exempelvis Vi-butiken på Västmannagatan innefattar en monolog av en leende tjej, som samtidigt som hon glatt ser mig i ögonen medan hon avkodar lammkorv och sötmandel, pratar med killen som sitter rygg i rygg vid kassan bakom:

”När går du? Jag går kvart i, sen har Linda rast. Du går väl inte förrän tjugo över, va?” Hon hinner även smälla in en liten kommentar till mig, kunden: (Är det här en fänkål?) innan hon fortsätter ”Du kan gå i stället för Janice om du vill. Hon slutar tidigt.” (279 kronor var det bra så?) ”Fast hon öppnar i morgon, med Bernt.” (Du kan dra kundkortet nu.) ”Jag jobbar till tio idag. Du stängde i går va?” (Ta en kasse du, det går bra.) ”Alex ska avlösa mig tio i på torsdag men Laila sitter udda veckor hela nästa månad så hon går flex fram till midsommar.” (Trevlig helg!)

Ok, det roligaste med kassatjänst må vara rasten och att sluta för dagen. Men ingen ska säga att det inte krävs vissa färdigheter för jobbet. Löneförhöjning rakt över, om ni frågar mig.

Att intressera sig för sitt närområde.

Jag har fått en ny roll att lägga till mitt cv: Kontrollant. Varje söndag ringer en kvinna och frågar mig om jag fått tidningen Vi i Vasastan och jag svarar jakande. Därmed är både hon och jag nöjda. Hon kan berätta för sina annonsörer att tidningen når fram till sina läsare. Jag kan fördjupa mig i magsura inlägg över byggnationer, nedröstade centrumanläggningar, nyöppnade surdegsbagerier och d-kändisar som äääälskar sin stadsdel.

Det här intresset för mitt närområde ser jag som ett rent ålderstecken. Det kan även yttra sig i att jag och mina jämnåriga vänner diskuterar närbelägna kemtvättar, skomakare och cykelreparatörer under en hel kväll, varvat med vilken matbutik man föredrar och om det verkligen är billigt på PrisExtra. Så roligt har vi det.

Till detta kommer förstås min fäbless för närodlat. Det behövs inte mycket för att jag ska öppna plånboken. Jag kan bli helt vild av Rågsvedsfläsk, honung från bin som sugit musten ur danderydsbornas rododendronbuskar och getost från getter som betat utmed banvallen längs Saltsjöbanan. Den som återupptar krigsårens potatisodling i Vasaparken kan göra sig en förmögenhet, så mycket är säkert. Och en liten musselbank i fontänen på Norra Latins gård skulle verkligen göra sitt till.

Och om det ändå hade stannat där. Men icke då. På senare tid har jag utvecklat ett osunt intresse för mitt microområde också: mina grannar. Det är lite av en chock, men inte desto mindre sant.

Jag kan exempelvis notera att det en eftermiddag luktar väldigt mycket mat i trapphuset. Det vankas kryddstark middag hos grannen, så mycket är säkert. Men så här tidigt? Förbereder de någonting stort eller ska de verkligen äta så här dags!? Mitt nya pensionärsjag tar nu plats vid diskbänken där jag har sned och begränsad, men dock, insyn i grannens kök. Det lyser. Och så plötsligt – är det släckt.

”Vad konstigt”, hör jag mig själv säga, till en mig närstående släkting. ”Först lagar de mat och sen går de bara. Skulle de ha med sig maten någonstans? Kan det vara så att de släckt för att äta i ett annat rum? Anar jag bulimiska besvär? De kan ju inte bara ha ställt in maten i kylen varm, då blir det ju kondens!”

Närområdet. Det lilla. Jag kan inte vara frisk. Några rynkor är ju ingenting mot det här beteendet!

En produkt av sin breddgrad.

I vårt lite överspända land där vi över en natt går från vinterdepression och ljusbehandlingar till eufori och rosépimplande, har vi förutom semmeldagen och hyresvärldens påskägg även en tredje höjdpunkt att se fram emot: lockpriset på penséer.

I år hann Plantagen först med tio penséer för 25 kr. Alla som förstår sig på penséer vet att det där är ett fullkomligt osannolikt lågt pris. Och alla som någon gång varit på Plantagen borde veta att en pensé inte nödvändigtvis är en pensé. Det kan vara en mycket hårt uppdriven tråd också. Och: surprise – det var precis var det var! En miljon yrvaket solsvultna trädgårdsamatörer körde runt för att leta parkeringsplats utanför växthuset och lika många besvikna kunder fick köpa 5 x 10 penséer för att få ihop till en normalstor kruka. Och ändå blev det inte snyggt. Låter jag bitter? Inte alls.

Nu fattas det bara att hyresvärldens påskägg innehåller punschpraliner också.

En bigott Vasastadsbos bekännelser.

Middag 20kr. Texten står på en skylt utanför Frälsningsarmens lokaler på Observatoriegatan. Jag har passerat där många gånger och varje gång tänkt att det där, det är riktigt bra. Det där vill jag stödja. Vara en del av. Bidra till. En hundralapp, fem middagar. Det är ju fantastiskt!

Som alltid när jag går eller springer far tankarna iväg och med tiden har jag väl sett framför mig hur jag, inte olikt Karl-Bertil Jonsson, ska komma dit med min 100-lapp och sprida lite glädje i samhällets bottenskikt. Att de olyckliga existenser som sitter där och äter sitt första varma mål mat på en lång lång tid, ska skina upp och känna att det trots allt finns något som heter medmänsklighet kvar trots att Johan af Donner yrkar på sänkt straff och återbetald moms eftersom många av hans fakturor ju varit luftfakturor och hur stor är eg moms på luft?

Nästa gång jag ser den där skylten, måste jag gå in, har jag tänkt.

Och så stod den där igen.

Jag kollade att jag hade en hundralapp i plånboken och när så verkade vara fallet, öppnade jag dörren. Men vad nu? Var fanns uteliggarna? De trådslitna pensionärerna? De utblottade, på existensminimun levandes barnfamiljerna? Var stod frälsningssoldaterna och slevade soppa? Var kokade grytan? Med hundralappen darrande i nypan gick jag försiktigt längre in i lokalen. En kille med barnvagn i sextusenkronorsklassen hälsade välkomnande och jag nickade till svar. Ännu en okänd välgörare?

Doften av mat ledde mig så småningom rätt. I en ljus matsal satt ett tjugotal glada och välklädda människor och åt middag. En ung tjej kom fram och hälsade för att bjuda in mig i gemenskapen.

Vad var det här?

”Jag vill gärna skänka ett litet bidrag”, sa jag så tyst jag kunde eftersom jag kände på mig att kommentaren kommit lite oväntat. Tjejen såg också mycket förvånad ut. ”Jag vet ju att många som lever på existensminimum uppskattar det här”, stammade jag fram. ”Jag känner flera stycken som inte har mat för …” nej, det lät inte bra. Jag försökte pressa fram en tår för att få fram den där storslagna känslan jag sett fram emot så länge. Det fungerade inte. Svettdroppen som letade sig ner från min panna hade kunnat funka om det inte vore för den förbaskade lysrörsbelysningen som avslöjade både mig och situationen brutalt. Här fanns varken behövande eller pengabössor, bara hungriga frälsningsfamiljer och så jag, med en allmosa.

”Vad gulligt”, sa tjejen, och log. ”Tack.”

”Gud välsigne dig”, sa jag. Med skammens rodnad på mina skenheliga kinder.

Musbetets vagga.

Läser att något, någon gång för sex miljoner år sedan, gick fruktansvärt fel. En intet ont anande chimpans drabbades av evolutionens nyckfullhet och vips hade han en lite annorlunda dna-uppsättning.
Inga Hullingar på Penis.
Forskare talar om att det är här människan tar sina första kliv från chimpansen. Jag tycker att vägskälet är större än så. Det är här vi hittar tankarna om de första silverblanka Dressmankostymerna, doftkomponenterna som så småningom skulle bilda Farenheit Eu de Toilette, anlagen till Barry Manilow, Baileys och Regaine. Det är i den här korsningen de första ritningarna till bilarna som är stora utanpå men små inuti, ligger och skräpar. Prototypen till pilotbågen med spegelglas föddes, tillsammans med kreditkortet och vattensängen. Det är här, snöpt och med endast en len lem i jaktväskan, som chimpansmutanten tvingas tänka om. För har man inga hullingar att lita till, får man improvisera…

Hur gick det sen?

Sitter på en restaurang och har det trevligt när ett par kommer in i lokalen. Eller, hon kommer in i lokalen. Han mer äntrar scenen. De sätter sig så att jag varken ser hennes eller hans ansikte. Hennes döljs av hans breda rygg. Och hans, ja det pratar ju åt ett annat håll.

Det visar sig dock att det senare inte ska spela någon som helst roll. Jag kommer att höra allt han säger väldigt tydligt ändå. Han har nämligen en resonanslåda stor som en bastrumma, ett lika stort ego och ett Väldigt Behov av att uttrycka sig.

Som han själv så träffande beskriver det: ”För mig är det viktigt att sätta ord på känslor. Jag har en väldig fantasi, vilket du kommer att märka, Cilla.”

Det är inte bara Cilla som kommer att märka det. De allra flesta sällskap på restaurangen kommer den här kvällen att få svårt att koncentrera sig på sina egna resonemang och dialoger.

”Vad ser du, när du tittar på mig?” frågar Mr Full-of-himself exempelvis ganska snart i det som verkar vara en första date. Han slår ut med armarna så där lite generöst och väntar i ungefär en sekund på att Cilla ska svara. Hon hinner inte innan han känner sig manad att förtydliga:

”Ser du en man full av självförtroende? Ser du en man som ser lite för bra ut? Ser du framgång?” Han förklarar att kvinnor lätt blir kära i honom. Han är inte speciellt lättsmickrad, berättar han. Men han vet att han attraherar det motsatta könet. När han jobbade på en fest i veckan fick han tydliga inviter från två 20-åringar.

”Jag skämtade lite med dem från scen, men jag kommer att glömma bort dem i morgon. Nästa gång jag ser dem kommer det att vara blankt. Och så är det om vi inte går vidare med varandra också, Cilla. Jag kommer inte att känna igen dig. Cilla? Kommer jag att säga. Vänta nu…”

Medan restaurangen lite snabbare än tänkt töms på det ena sällskapet efter det andra fortsätter killen att göra det svårt för sig själv. Han frågar om Cillas tidigare förhållanden och när hon svarar något vi inte hör så applåderar han högt och säger att själv är hans rekord tre. Jag vägrar att tro att det handlar om år i samma förhållande utan väljer att tro att han frågat om hur många surströmmingar hon kan äta i en och samma klämma. Eller nåt.

Märkligt nog sitter den artiga Cilla kvar när vi går. Jag är oerhört nyfiken på hur det gick. Hur slutade kvällen? Kan det här vara rätt väg till någons hjärta överhuvudtaget? Eller var vi i själva verket publik till en scen i ”Bli en dåre” – teater Giljotins interaktiva inlägg i psykiatridebatten.

Vårtecken.

Duvorna är tillbaka. De går på lägenhetsvisning par om par, som så många andra i Vasastan. Med den lilla skillnaden att vår balkong inte är ett objekt till försäljning samt att duvor av tradition betalar i bajs.

Duvor kan bli 15 år, läser jag på nätet. Det är klart att de efter ett antal år i sus och dus, vill ha en ordnad tillvaro. Det kan vara charmigt att som duvunge bo i andra hand, kanske till och med tredje, fjärde. Men med några år på den ryckande nacken vill man stadga sig. Så långt är jag med.

Men måste de ha en lägenhet i innerstan, undrar jag. Vad är det för fel på ytterstadsområdena? Lite lugnare, lite luftigare, lite grönare. Och faktiskt, oss emellan, lite mer lämpligt för duvor. Jag menar, de kommer ju från skogen från början.

Det är något med den här besinningslösa förtätningen av innerstaden som jag inte begriper mig på.

Och duvorna, som brukar hänga lite osvenskt nere på Odenplan, vad ska de på vår gård att göra? Alltså duvor på Marcusplatsen i Venedig, det är charmigt. Men hos oss!

Kan man inte hitta mysiga balkonger i förorten åt dem? Med Sibyllakiosker med nedfallna korvar inom räckhåll.

Är man beredd att flyga ännu lite längre har man ju hur mycket yta som helst att bygga på. Älskar man dessutom att jobba med människor kan man ju bosätta sig på en vägkrog. Få träffa folk på resa varje dag. Bemöta trötta yrkeschaffisar som tappar sin hamburgare av ren sömnbrist, rycka korvbrödet ur händerna på små barn på bilsemester och norpa en pommes frites från bilande pensionärer. Det måste väl vara bra mycket roligare än att bo på en innergård i stan. Tänker jag.

Naturkunskap.

Någon har lånat min dator för ett skolarbete. Excelfunktionen har använts och nu har jag en lista med följande parametrar på skrivbordet: ligger, skakar huvud, sträcker på sig/ändrar ställning, lyfter huvudet, gäspar, tuggar/idisslar, nosar på en annan individ, skrynklar nos.

På detta, en rad kryss i kolumner. Ligger och lyfter huvudet har flera kryss.  Nosar på en annan individ och skrynklar nos har bara ett.

Nu undrar jag:

Är detta en närstudie av mig eller av min man?

Kan man hjälpa sina barn till ett bättre betyg i naturkunskap, så är det klart man ställer upp. Och redan dagispersonalen visste väl mer om oss än vi själva. Men idissla? Vad tusan – riktigt så tjatiga är vi väl ändå inte?

Rätt ska vara rätt.

Idag är det Tjugondag Knut. Trodde jag. Det visar sig att det är Tjugondag jul. Knut har visserligen namnsdag, men mer är det inte.

Lite som tablettasken Salta Katten. Som inte heter det längre, utan Salta Lakritsfigurer. Man undrar varför? Är den någon sanningsivrare som med konsumentens bästa framför ögonen insisterat på att produkten måste innehålla en viss procent katt om det ska få stå ”katt” på etiketten.

Lite som den flytande honungen. Som inte heter det längre, utan Flytande. Vi häller några droppar Flytande på getosten numera. Vill inte gå närmare in på det.