Walking and talking.
Man tänker bättre när man går än när man sitter. Vänster och höger järnhalva samarbetar under själva manövern och jag ser framför mig någon slags kontinentalplattor som nöts mot varandra så att det slår gnistor.
Detta förklarar ju omedelbart varför man alltid får så mycket sagt under långa promenader, varför gående bord är trevligare än en massa kastruller på bordet och varför man talar i termer om att vara ”på gång” när det känns som att det lossnar.
Vad det däremot inte förklarar är varför man fortfarande sätter sig i möten, har sittningar om viktiga frågor och sitter på en av Svenska Akademiens stolar.
Dock verkar en förändring vara på gång. På senare tid tycker jag mig höra att fler och fler säger att de ”går in i ett möte…”. Jag har hittills mest tänkt att det nog handlar om att man går in i konferensrummet. Men nu undrar jag om det inte är lite mer som att glida in på en motorväg från en infart. Man slår följe med folk som redan promenerar helt enkelt. Walking and talking.