reklambyrån mikaela&helena

Läser att något, någon gång för sex miljoner år sedan, gick fruktansvärt fel. En intet ont anande chimpans drabbades av evolutionens nyckfullhet och vips hade han en lite annorlunda dna-uppsättning.
Inga Hullingar på Penis.
Forskare talar om att det är här människan tar sina första kliv från chimpansen. Jag tycker att vägskälet är större än så. Det är här vi hittar tankarna om de första silverblanka Dressmankostymerna, doftkomponenterna som så småningom skulle bilda Farenheit Eu de Toilette, anlagen till Barry Manilow, Baileys och Regaine. Det är i den här korsningen de första ritningarna till bilarna som är stora utanpå men små inuti, ligger och skräpar. Prototypen till pilotbågen med spegelglas föddes, tillsammans med kreditkortet och vattensängen. Det är här, snöpt och med endast en len lem i jaktväskan, som chimpansmutanten tvingas tänka om. För har man inga hullingar att lita till, får man improvisera…

P1 på väg till jobbet. En ny bok har sett dagens ljus. Den handlar om att vi har så många val att göra idag. Och hur står vi rustade för detta? Författaren är på besök i studion.

Har vi för många val idag? Undrar journalisten.

Ja vår hjärna är inte gjord för så här många val, svarar författaren.

Så hur påverkar det oss? Undrar journalisten.

Det blir svårt för vår hjärna, säger författaren.

Blir det kaos? Tänker journalisten högt.

Vår hjärna är ju inte gjord för så många val, säger författaren igen.

Så det blir kaos, summerar journalisten.

Ja, vår hjärna är ju inte gjord för alla dessa val, ursprungligen. Säger ni-vet-vem.

Så hur ska man göra? Undrar journalisten.

Det finns knep, svarar författaren.

Kan du ge oss några exempel? (journalisten igen)

Det finns tumregler, säger författaren.

Ge oss ett exempel! (Journalisten tittar på klockan, jag HÖR det).

Man kan smalna av antalet val. (förf)

Hur då? (Ska man behöva DRA svaren ur dig, gubbe!)

Ja, man kan…

Vid det här laget är jag framme vid jobbet. Utan att ha fått ett enda konkret tips. Däremot är jag färdig att ge författaren ett själv. Skriv en ny bok! Du kommer att lära dig massor när du samlar material till, vad som kommer att bli en bestseller i det relevanta ämnet: konsten att komma till saken.

Sitter på en restaurang och har det trevligt när ett par kommer in i lokalen. Eller, hon kommer in i lokalen. Han mer äntrar scenen. De sätter sig så att jag varken ser hennes eller hans ansikte. Hennes döljs av hans breda rygg. Och hans, ja det pratar ju åt ett annat håll.

Det visar sig dock att det senare inte ska spela någon som helst roll. Jag kommer att höra allt han säger väldigt tydligt ändå. Han har nämligen en resonanslåda stor som en bastrumma, ett lika stort ego och ett Väldigt Behov av att uttrycka sig.

Som han själv så träffande beskriver det: ”För mig är det viktigt att sätta ord på känslor. Jag har en väldig fantasi, vilket du kommer att märka, Cilla.”

Det är inte bara Cilla som kommer att märka det. De allra flesta sällskap på restaurangen kommer den här kvällen att få svårt att koncentrera sig på sina egna resonemang och dialoger.

”Vad ser du, när du tittar på mig?” frågar Mr Full-of-himself exempelvis ganska snart i det som verkar vara en första date. Han slår ut med armarna så där lite generöst och väntar i ungefär en sekund på att Cilla ska svara. Hon hinner inte innan han känner sig manad att förtydliga:

”Ser du en man full av självförtroende? Ser du en man som ser lite för bra ut? Ser du framgång?” Han förklarar att kvinnor lätt blir kära i honom. Han är inte speciellt lättsmickrad, berättar han. Men han vet att han attraherar det motsatta könet. När han jobbade på en fest i veckan fick han tydliga inviter från två 20-åringar.

”Jag skämtade lite med dem från scen, men jag kommer att glömma bort dem i morgon. Nästa gång jag ser dem kommer det att vara blankt. Och så är det om vi inte går vidare med varandra också, Cilla. Jag kommer inte att känna igen dig. Cilla? Kommer jag att säga. Vänta nu…”

Medan restaurangen lite snabbare än tänkt töms på det ena sällskapet efter det andra fortsätter killen att göra det svårt för sig själv. Han frågar om Cillas tidigare förhållanden och när hon svarar något vi inte hör så applåderar han högt och säger att själv är hans rekord tre. Jag vägrar att tro att det handlar om år i samma förhållande utan väljer att tro att han frågat om hur många surströmmingar hon kan äta i en och samma klämma. Eller nåt.

Märkligt nog sitter den artiga Cilla kvar när vi går. Jag är oerhört nyfiken på hur det gick. Hur slutade kvällen? Kan det här vara rätt väg till någons hjärta överhuvudtaget? Eller var vi i själva verket publik till en scen i ”Bli en dåre” – teater Giljotins interaktiva inlägg i psykiatridebatten.

Duvorna är tillbaka. De går på lägenhetsvisning par om par, som så många andra i Vasastan. Med den lilla skillnaden att vår balkong inte är ett objekt till försäljning samt att duvor av tradition betalar i bajs.

Duvor kan bli 15 år, läser jag på nätet. Det är klart att de efter ett antal år i sus och dus, vill ha en ordnad tillvaro. Det kan vara charmigt att som duvunge bo i andra hand, kanske till och med tredje, fjärde. Men med några år på den ryckande nacken vill man stadga sig. Så långt är jag med.

Men måste de ha en lägenhet i innerstan, undrar jag. Vad är det för fel på ytterstadsområdena? Lite lugnare, lite luftigare, lite grönare. Och faktiskt, oss emellan, lite mer lämpligt för duvor. Jag menar, de kommer ju från skogen från början.

Det är något med den här besinningslösa förtätningen av innerstaden som jag inte begriper mig på.

Och duvorna, som brukar hänga lite osvenskt nere på Odenplan, vad ska de på vår gård att göra? Alltså duvor på Marcusplatsen i Venedig, det är charmigt. Men hos oss!

Kan man inte hitta mysiga balkonger i förorten åt dem? Med Sibyllakiosker med nedfallna korvar inom räckhåll.

Är man beredd att flyga ännu lite längre har man ju hur mycket yta som helst att bygga på. Älskar man dessutom att jobba med människor kan man ju bosätta sig på en vägkrog. Få träffa folk på resa varje dag. Bemöta trötta yrkeschaffisar som tappar sin hamburgare av ren sömnbrist, rycka korvbrödet ur händerna på små barn på bilsemester och norpa en pommes frites från bilande pensionärer. Det måste väl vara bra mycket roligare än att bo på en innergård i stan. Tänker jag.

Någon har lånat min dator för ett skolarbete. Excelfunktionen har använts och nu har jag en lista med följande parametrar på skrivbordet: ligger, skakar huvud, sträcker på sig/ändrar ställning, lyfter huvudet, gäspar, tuggar/idisslar, nosar på en annan individ, skrynklar nos.

På detta, en rad kryss i kolumner. Ligger och lyfter huvudet har flera kryss.  Nosar på en annan individ och skrynklar nos har bara ett.

Nu undrar jag:

Är detta en närstudie av mig eller av min man?

Kan man hjälpa sina barn till ett bättre betyg i naturkunskap, så är det klart man ställer upp. Och redan dagispersonalen visste väl mer om oss än vi själva. Men idissla? Vad tusan – riktigt så tjatiga är vi väl ändå inte?

Idag är det Tjugondag Knut. Trodde jag. Det visar sig att det är Tjugondag jul. Knut har visserligen namnsdag, men mer är det inte.

Lite som tablettasken Salta Katten. Som inte heter det längre, utan Salta Lakritsfigurer. Man undrar varför? Är den någon sanningsivrare som med konsumentens bästa framför ögonen insisterat på att produkten måste innehålla en viss procent katt om det ska få stå ”katt” på etiketten.

Lite som den flytande honungen. Som inte heter det längre, utan Flytande. Vi häller några droppar Flytande på getosten numera. Vill inte gå närmare in på det.

Det var lättare förr. Inte bättre, men lättare.

En t-shirt med texten ”Öl byggde denna vackra kropp.” betydde just det. Ett ymnigt konsumtionsbejakande av jästa drycker har resulterat i den uppsvällda magen och bäraren är stolt över resultatet.

”My parents went to Teneriffa and all I got was this lousy t-shirt.” betydde att föräldrarna shoppat souvenirer förfriskade av sangria. Klart som korvspad.

Sen blev det värre. I mitten av 90-talet presenterade KappAhl boxershorts med det lite fräcka trycketn ”The moose is lose.” och ”Just teasing.” Och som vi skrattade! Eller, nja kanske inte, men vi förstod.

Men idag.

Jag möter en kille med budskapet ”My best side” tryckt på mössan. Och jag tänker: va? Vad vill han säga? Finns det ett underförstått ”Say no more…” efter meningen och hur ska jag i så fall tolka det? Eller är det en representant från Timbros tankesmedja som kommer gående på trottoaren, konstaterande att där bakom mössan sitter hans högt värderade arbetsredskap?

Jag ser en t-shirt i vuxenstorlek med texten ”I love horses.” och jag vet inte om det är en rörande naiv hälsning till våra fyrbenta vänner eller om det sitter ett citattecken runt horses, synligt för alla utom för mig. Och vad betyder i så fall det?

Och vad står alla romber och asymmetriska kubformationer, slumpmässigt placerade på t-shirts av alla de slag, för?

Jag tittar och jag tar in men jag vet inte hur jag ska reagera. Är jag provocerad, generad eller bara informerad?

Men så, när mörkret är som allra tätast, en ljusglimt för alla oss som gett upp tanken om att någonsin mer förstå. En man i sina bästa år, ja mer än så, går med jackan uppknäppt i julruschen. Stolt pressar han sig fram mellan julklappsletande människor. Och på magen, ett budskap av gammal god skämtmodell.

”Don´t look at me. I´m retired.”

De klatschiga utropens tid är ännu inte förbi1

Jag hade precis beställt en 4 kilos ekologisk julskinka och även en låda med ekologiska julviner som verkade lovande, när jag kom till en mycket viktig punkt på min att-göra-lista: Skriva julkort till fadderbarnet.

-       Jag fixar det, sa jag till barnen. Skriv era önskelistor nu, om det ska bli några julklappar. Alltså jag fattar inte var tiden tar vägen!

Man får inte längre ge gåvor till sina fadderbarn. Det blev tydligen orättvist. Vissa barn fick aldrig något. Som vårt. Sanningen är väl att den där kontakten som skulle infinna sig mellan det svenska välmående barnet och den Sudanska flickan av samma årsmodell, inte riktigt gjorde det. Pengar sattes in, men mycket mer blev det inte. Och det var verkligen inte den Sudanska flickans fel – rätt ska vara rätt.

Men nu ska det bli julkort. Motivet har Plan valt. Alla Plan-barn får se Sverige i snö, julkulor i snö och en ren i snö. Det är fint och bra på alla sätt.

Jag skriver:

… på julen brukar vi… men där tar det emot, och det är inte för att jag försöker få till det på engelska. På julen brukar vi… proppa i oss hejdlösa mängder mat? Ge varandra framtvingade julklappar i en sådan mängd att små barn har svårt att minnas vad de fick, än mindre från vem? Åka hetsiga bilfärder mellan olika julaftonsfiranden? Dricka ovanligt söta viner och plötsligt tycka att det smakar gott? Titta på tv?

Nää. Det känns inte bra. Jag skriver att vi brukar tända ljus och sjunga. Jo, så skriver jag. Ett kort ögonblick är jag nästa rörd av mina egna ord. Sedan mår jag lite dåligt. Men det kan vara den ekologiska julosten som jag provsmakade lite för mycket av när jag beställde julskinkan också. Den var 34%-ig.

På sjunde dagen av förkylningen behöver man inte vara hypokondriker för att tänka i banor som kronisk bihåleinflammation och penicillin. Men läkaren är stenhård, så jag googlar lite på egen hand. Söker på ”bihåleinflammation bota ” och hamnar på ett handgripligt tips under rubriken ”Behandling med värmedyna över ansiktet.”

”…Efter cirka 1-2 timmar hör patienten ett krasande ljud och smärtan försvinner omedelbart, då de döda cellernas vätska avdunstar och trycket på nerverna upphör.

Kvar finns en ärtstor ljusgrå, torr och behagligt mjuk boll.

Denna snyts ut…”

Jag kan inte få det ur tankarna. ”Behagligt mjuk boll”. Är inte det ett jättekonstigt sätt att beskriva intorkat snor?