För er som haft annat för er kan jag berätta att Anders Röttorp i del fyra går på djupet i ämnet förvaring av öppnade flaskor innehållande alkoholhaltiga drycker.
Visst, jag vet att man inte ska spara vin för länge. Men Röttorp och jag har inte bara olika kunskaper om vin, vi har också helt olika uppfattningar om tid.
“En sedan flera timmar öppnad flaska som du då och då hällt ur är förbrukad,” som han väljer att uttrycka saken.

Rent konkret torde detta innebära att den där vuxet öppnade rödvinsflaskan i köket, den som ska förgylla din onsdagspasta fast den öppnades i lördags, är lite av en hälsorisk. Inte för att alkohol kan skada din hälsa, utanför att en öppnad flaska alkohol förstörs redan efter några timmar. Även om du korkat igen eller till och med vakuumpumpat den.
Och det blir värre. Röttorp berättar att en del starkviner tål att stå öppnade utan särskilda arrangemang under någon dag och att Vintage Port i hans tycke är “riktigt bra” i upp till två dygn efter dekantering.
Sittandes på landet vid tillfället i fråga, kan jag inte kontrollera saken. Men jag tror, ja jag är nästan säker på att jag har en flaska portvin hemma som det druckits ur flera jular i rad nu. Alltså samma flaska. Har vi druckit fläckborttagningsmedel till osten? Bjöd vi släkten på terpentin? Och – ska jag ”vaska” resten nu?
Röttorp själv inser problematiken och har löst det genom hemtappning. Små urinprover fyllda med årgångsviner och sherry. Tappade, tillslutna och etiketterade så fort moderflaskan öppnats. Hur naturligt som helst.

Själv lutar jag mer åt att regelmässigt hyfsa glaset och på så sätt dricka mig fri från problemet. Men det är något med den formuleringen som inte känns klockrent.

”Vi har tomatsås och mozzarella på alla våra pizzor,” säger servitören.

”Nej,” säger jag.

”Alla pizzabagare har sin personliga touch,” säger servitören.

”Nej,” säger jag.

”Det här är samma kille som vi alltid har,” säger servitören.

”Det har jag svårt att tro,” säger jag. ”Det här är första gången i mitt liv jag har behövt salta på en pizza. Och det här trådiga är inte fetaost.”

Nästa besvikelse står strömmingsståndet på Stora torget i Norrtälje för. ”Stekt Strömming på knäckemacka” kan inte gå fel, tänker man. Men att det kan. Man borde vända redan när det visar sig att strömmingen är från Västkusten. ”Västkusten!” utbrister jag. ”Då är det ju sill!” Att den smäckra strömmingen blir en fet sill någonstans vid Blekinge är en kunskap man verkligen borde kunna kräva av en strömmingsförsäljare i Roslagen. Men här står nu en man i Vegamössa och säljer sill under falskt namn utan att skämmas det minsta. Och resultatet blir därefter. Strömmingsmackan visar sig vara en prefabricerad formpressad upptinad och stekbordspressad panerad sill, snarare kokt en stekt. Dessutom är den pimpad med räksallad. Det är oätligt och väldigt sorgligt.

Sist men inte minst bör man undvika Wärdshuset Tuppen i Herrbeta. Kort kan man sammanfatta besöket här med att hela behållningen ligger i ortsnamnet. Herrbeta. Resten är en närmast upprivande besvikelse. Googlar man på restaurangen i fråga ser man att Tuppen sökte tre restaurangbiträden 2008. Det gör de i allra högsta grad fortfarande. Man sökte efter någon som var serviceinriktad, stresstålig, hade ett vårdat yttre och trivdes med kundkontakt. Körkort och bil var också ett måste. Jag vet inte, men kanske ska man den här gången lägga till ”matlagningskunnig” eller åtminstone ”matlagningsroad” i kravspecen. Ett litet tips bara, från en som hellre äter upp inredningen i bilen än beställer en ägg- och ansjovismacka där igen.

Och visst, avslutningar kräver lite tankeverksamhet. Är jag ”med vänlig hälsning” med den här personen? Känns det rätt med ”kram”? Kan jag nöja mig med ett ”h” eller är det snålt?

Det här är frågor många av oss ställer oss varje dag. Men en del har alltså rationaliserat bort det här momentet och kör stenhårt med samma avslutningsfras vad som än står i brevet i övrigt. Inte sällan med ganska tveksamt resultat.

Ni förstår vart jag vill komma?

Alla mail kan inte avslutas på samma sätt. Bör inte avslutas på samma sätt. Det känns… ansträngt när ett ganska kritiskt mail avslutas med ”Allt gott!”, ”Ha det bäst!” eller ”Köpglada hälsningar.” Det klingar falskt när fakturor, avgifter och annat trist bifogas till ett mail som avslutas ”Lev väl!” eller ”Må sommarsolen lysa på dig!”

Jag efterlyser en skärpning på den här punkten. Avsluta tråkiga budskap med för situationen passande formell, knapphändig, möjligen ångerfylld hälsning. Avsluta glada meddelanden med personlig snits och rara tillrop.  Eller nöj er med ett ”/”.

”När går du? Jag går kvart i, sen har Linda rast. Du går väl inte förrän tjugo över, va?” Hon hinner även smälla in en liten kommentar till mig, kunden: (Är det här en fänkål?) innan hon fortsätter ”Du kan gå i stället för Janice om du vill. Hon slutar tidigt.” (279 kronor var det bra så?) ”Fast hon öppnar i morgon, med Bernt.” (Du kan dra kundkortet nu.) ”Jag jobbar till tio idag. Du stängde i går va?”  (Ta en kasse du, det går bra.) ”Alex ska avlösa mig tio i på torsdag men Laila sitter udda veckor hela nästa månad så hon går flex fram till midsommar.” (Trevlig helg!)

Ok, det roligaste med kassatjänst må vara rasten och att sluta för dagen. Men ingen ska säga att det inte krävs vissa färdigheter för jobbet. Löneförhöjning rakt över, om ni frågar mig.

Andra pris i merförsäljning går till…  Happy Homes i Norrtälje – för att med trygg och precis lagom omtänksam röst få varje enkel färgkund att bära hem stora delar av butikens produktutbud: Dörr sa du? Jaha, då ska du ha en grundtvätt först, förstås. Sedan grundoljar du med dörrolja och går över med grundfärg. Om du kan ta vanlig träolja? Nja, dörrar är ju lite extra utsatta, så jag skulle nog ta dörrolja om jag var du. Suger det upp mycket kan du köra grundfärgen en gång till. Sen bör det räcka med två lager oljefärg. Fast oljefärgen är vattenbaserad nu, så jag skulle ta tre lager om jag var du. Har du penslar? Oljepensel? Dörrpensel? Penseltvätt? Du bara sköljer av med lite vatten och diskmedel och ställer dem i penseltvätten, så är de som nya sen. (Som om någon, någonsin, använt samma penslar två gånger!)

Och första pris i merförsäljning går till… Vagabond, Sergelgången – för sitt aldrig avmattande batteri av glada följdfrågor vid köp av minsta sandal: Du vet att du ska impregnera de här innan du använder dem va? Och så gnider du in dem med läderboost efter varje användning. Efter ett par veckor räcker det om du gör det var tredje dag. Har du skinnfix? Du bara fräschar upp dem snabbt och lätt så är de som nya sen. Och mockaborste? Det här är mockaläder och då brukar vi rekommendera mockaborste, annars lägger sig fibrerna så där tråkigt du vet. Har du fräschetter? Då håller sig skorna mycket bättre. Glansfärg?

Hela vägen till jobbet analyserar jag det hela. Vad är det för fel på personer som måste poängtera fel och hävda sin rätt, fastän inget har hänt? Njuter de av att må dåligt?

Jag försöker säga till mig själv att det handlar om den här mannens tillkortakommanden i livet. Han fick aldrig någon egen cykel som barn. Nu bor han långt utanför stan och måste åka pendeltåg. Han kan ha drabbats hårt av vinterns förseningar. Han hamnar ofta snett under andra passagerare som ätit kål och purjolök dagen innan.

Men sen tänker jag att det är väl typiskt att jag ska behöva ta ansvar för hans beteende. Han kan väl bjuda till lite själv. Jag har väl också haft en taskig barndom. Det är ju för att jag aldrig fick ställa ett enda glas på Josef Frankbordet utan glasunderlägg, eftersom det var så känsligt, som jag lite provocerande måste cykla på trottoarerna nu. Lev dig in lite, människa! Vi har alla våra ok.

Det här intresset för mitt närområde ser jag som ett rent ålderstecken. Det kan även yttra sig i att jag och mina jämnåriga vänner diskuterar närbelägna kemtvättar, skomakare och cykelreparatörer under en hel kväll, varvat med vilken matbutik man föredrar och om det verkligen är billigt på PrisExtra. Så roligt har vi det.

Till detta kommer förstås min fäbless för närodlat. Det behövs inte mycket för att jag ska öppna plånboken. Jag kan bli helt vild av Rågsvedsfläsk, honung från bin som sugit musten ur danderydsbornas rododendronbuskar och getost från getter som betat utmed banvallen längs Saltsjöbanan. Den som återupptar krigsårens potatisodling i Vasaparken kan göra sig en förmögenhet, så mycket är säkert. Och en liten musselbank i fontänen på Norra Latins gård skulle verkligen göra sitt till.

Och om det ändå hade stannat där. Men icke då. På senare tid har jag utvecklat ett osunt intresse för mitt microområde också: mina grannar. Det är lite av en chock, men inte desto mindre sant.

Jag kan exempelvis notera att det en eftermiddag luktar väldigt mycket mat i trapphuset. Det vankas kryddstark middag hos grannen, så mycket är säkert. Men så här tidigt? Förbereder de någonting stort eller ska de verkligen äta så här dags!? Mitt nya pensionärsjag tar nu plats vid diskbänken där jag har sned och begränsad, men dock, insyn i grannens kök. Det lyser. Och så plötsligt – är det släckt.

”Vad konstigt”, hör jag mig själv säga, till en mig närstående släkting. ”Först lagar de mat och sen går de bara. Skulle de ha med sig maten någonstans? Kan det vara så att de släckt för att äta i ett annat rum? Anar jag bulimiska besvär? De kan ju inte bara ha ställt in maten i kylen varm, då blir det ju kondens!”

Närområdet. Det lilla. Jag kan inte vara frisk. Några rynkor är ju ingenting mot det här beteendet!

Lagade exempelvis en butternutpumpa härom kvällen. (ButterNUT!) Ugnen på 200 g i 20 minuter. Skedvis med dyrt flingsalt, grova flagor av exklusiv svartpeppar och besinningslöst mycket premiumpressad olivolja över alltihop. Och vad blev resultatet? Totalt meningslöst! Ett ingenting. En konsistens helt utan andra egenskaper än sitt hala skal, som (det ska erkännas) i ugnsbakat tillstånd var lätt att separera ifrån fruktköttet.

Jag borde ha anat det. Beskrivningen av butternutpumpan löd nämligen: mild, nötaktig smak och alla som ätit ena systern Voltaires röda ris eller en mild Grevéost vet att ”mild nötaktig smak” är en eufemism för ”menlös”. Och plötsligt får jag en etymologisk insikt: Fåraktig, betyder dum. Svinaktig, oförskämd. Klart att nötaktig också står för en ocharmig egenskap: menlös.

I år hann Plantagen först med tio penséer för 25 kr. Alla som förstår sig på penséer vet att det där är ett fullkomligt osannolikt lågt pris. Och alla som någon gång varit på Plantagen borde veta att en pensé inte nödvändigtvis är en pensé. Det kan vara en mycket hårt uppdriven tråd också. Och: surprise – det var precis var det var! En miljon yrvaket solsvultna trädgårdsamatörer körde runt för att leta parkeringsplats utanför växthuset och lika många besvikna kunder fick köpa 5 x 10 penséer för att få ihop till en normalstor kruka. Och ändå blev det inte snyggt. Låter jag bitter? Inte alls.

Nu fattas det bara att hyresvärldens påskägg innehåller punschpraliner också.

Middag 20kr. Texten står på en skylt utanför Frälsningsarmens lokaler på Observatoriegatan. Jag har passerat där många gånger och varje gång tänkt att det där, det är riktigt bra. Det där vill jag stödja. Vara en del av. Bidra till. En hundralapp, fem middagar. Det är ju fantastiskt!

Som alltid när jag går eller springer far tankarna iväg och med tiden har jag väl sett framför mig hur jag, inte olikt Karl-Bertil Jonsson, ska komma dit med min 100-lapp och sprida lite glädje i samhällets bottenskikt. Att de olyckliga existenser som sitter där och äter sitt första varma mål mat på en lång lång tid, ska skina upp och känna att det trots allt finns något som heter medmänsklighet kvar trots att Johan af Donner yrkar på sänkt straff och återbetald moms eftersom många av hans fakturor ju varit luftfakturor och hur stor är eg moms på luft?

Nästa gång jag ser den där skylten, måste jag gå in, har jag tänkt.

Och så stod den där igen.

Jag kollade att jag hade en hundralapp i plånboken och när så verkade vara fallet, öppnade jag dörren. Men vad nu? Var fanns uteliggarna? De trådslitna pensionärerna? De utblottade, på existensminimun levandes barnfamiljerna? Var stod frälsningssoldaterna och slevade soppa? Var kokade grytan? Med hundralappen darrande i nypan gick jag försiktigt längre in i lokalen. En kille med barnvagn i sextusenkronorsklassen hälsade välkomnande och jag nickade till svar. Ännu en okänd välgörare?

Doften av mat ledde mig så småningom rätt. I en ljus matsal satt ett tjugotal glada och välklädda människor och åt middag. En ung tjej kom fram och hälsade för att bjuda in mig i gemenskapen.

Vad var det här?

”Jag vill gärna skänka ett litet bidrag”, sa jag så tyst jag kunde eftersom jag kände på mig att kommentaren kommit lite oväntat. Tjejen såg också mycket förvånad ut. ”Jag vet ju att många som lever på existensminimum uppskattar det här”, stammade jag fram. ”Jag känner flera stycken som inte har mat för …” nej, det lät inte bra. Jag försökte pressa fram en tår för att få fram den där storslagna känslan jag sett fram emot så länge. Det fungerade inte. Svettdroppen som letade sig ner från min panna hade kunnat funka om det inte vore för den förbaskade lysrörsbelysningen som avslöjade både mig och situationen brutalt. Här fanns varken behövande eller pengabössor, bara hungriga frälsningsfamiljer och så jag, med en allmosa.

”Vad gulligt”, sa tjejen, och log. ”Tack.”

”Gud välsigne dig”, sa jag. Med skammens rodnad på mina skenheliga kinder.