reklambyrån mikaela&helena

Jag säger bara det – Di Weekend. Så mycket matnyttig läsning. Framför allt om vin. Sommarens artikelserie om vinets vett och etikett var lite av en ögonöppnare för mig måste jag erkänna. Jag är inte riktigt densamma före och efter den läsningen.

För er som haft annat för er kan jag berätta att Anders Röttorp i del fyra går på djupet i ämnet förvaring av öppnade flaskor innehållande alkoholhaltiga drycker.
Visst, jag vet att man inte ska spara vin för länge. Men Röttorp och jag har inte bara olika kunskaper om vin, vi har också helt olika uppfattningar om tid.
“En sedan flera timmar öppnad flaska som du då och då hällt ur är förbrukad,” som han väljer att uttrycka saken.

Rent konkret torde detta innebära att den där vuxet öppnade rödvinsflaskan i köket, den som ska förgylla din onsdagspasta fast den öppnades i lördags, är lite av en hälsorisk. Inte för att alkohol kan skada din hälsa, utanför att en öppnad flaska alkohol förstörs redan efter några timmar. Även om du korkat igen eller till och med vakuumpumpat den.
Och det blir värre. Röttorp berättar att en del starkviner tål att stå öppnade utan särskilda arrangemang under någon dag och att Vintage Port i hans tycke är “riktigt bra” i upp till två dygn efter dekantering.
Sittandes på landet vid tillfället i fråga, kan jag inte kontrollera saken. Men jag tror, ja jag är nästan säker på att jag har en flaska portvin hemma som det druckits ur flera jular i rad nu. Alltså samma flaska. Har vi druckit fläckborttagningsmedel till osten? Bjöd vi släkten på terpentin? Och – ska jag ”vaska” resten nu?
Röttorp själv inser problematiken och har löst det genom hemtappning. Små urinprover fyllda med årgångsviner och sherry. Tappade, tillslutna och etiketterade så fort moderflaskan öppnats. Hur naturligt som helst.

Själv lutar jag mer åt att regelmässigt hyfsa glaset och på så sätt dricka mig fri från problemet. Men det är något med den formuleringen som inte känns klockrent.

Även huvudstaden slappnar av på sommaren. Pizzeria Ciao Ciao låter helt rätt sina bagare gå på semester i juli, men ersätter dem kanske inte lika rätt med bibliotekarier, systemvetare och andra helt utan känsla för sysslan. En trogen gäst som jag själv vet att Daniela är den enda pizza som inte innehåller mozzarella utan fetaost. Den innehåller dessutom rejält med röd kryddig pesto. Det är det jag uppskattar hos den här speciella rätten. Det är alltså inte för att jag i smyg vill ha mozzarella och blek tomatsås som jag beställer den. Så jag ifrågasätter resultatet framför mig.

”Vi har tomatsås och mozzarella på alla våra pizzor,” säger servitören.

”Nej,” säger jag.

”Alla pizzabagare har sin personliga touch,” säger servitören.

”Nej,” säger jag.

”Det här är samma kille som vi alltid har,” säger servitören.

”Det har jag svårt att tro,” säger jag. ”Det här är första gången i mitt liv jag har behövt salta på en pizza. Och det här trådiga är inte fetaost.”

Nästa besvikelse står strömmingsståndet på Stora torget i Norrtälje för. ”Stekt Strömming på knäckemacka” kan inte gå fel, tänker man. Men att det kan. Man borde vända redan när det visar sig att strömmingen är från Västkusten. ”Västkusten!” utbrister jag. ”Då är det ju sill!” Att den smäckra strömmingen blir en fet sill någonstans vid Blekinge är en kunskap man verkligen borde kunna kräva av en strömmingsförsäljare i Roslagen. Men här står nu en man i Vegamössa och säljer sill under falskt namn utan att skämmas det minsta. Och resultatet blir därefter. Strömmingsmackan visar sig vara en prefabricerad formpressad upptinad och stekbordspressad panerad sill, snarare kokt en stekt. Dessutom är den pimpad med räksallad. Det är oätligt och väldigt sorgligt.

Sist men inte minst bör man undvika Wärdshuset Tuppen i Herrbeta. Kort kan man sammanfatta besöket här med att hela behållningen ligger i ortsnamnet. Herrbeta. Resten är en närmast upprivande besvikelse. Googlar man på restaurangen i fråga ser man att Tuppen sökte tre restaurangbiträden 2008. Det gör de i allra högsta grad fortfarande. Man sökte efter någon som var serviceinriktad, stresstålig, hade ett vårdat yttre och trivdes med kundkontakt. Körkort och bil var också ett måste. Jag vet inte, men kanske ska man den här gången lägga till ”matlagningskunnig” eller åtminstone ”matlagningsroad” i kravspecen. Ett litet tips bara, från en som hellre äter upp inredningen i bilen än beställer en ägg- och ansjovismacka där igen.